ByPhyllis

Idag är en ny dag.
Tänk vad vad otroligt inrotad jag är i mina vanor sedan så många år tillbaka. När jag var ung så kunde jag frossa i godsaker, ligga länge i tv soffan och älta saker som jag hade sagt eller gjort. I tonåren kunde det vara tufft ibland och jag åt mycket med mina känslor. 
 
Nu kan jag falla tillbaka på dessa vanor och jag förstår inte varför? Jag har mål som jag blir glad av att tänka på, ett jobb som gör att jag kan resa och jag är ingen tonåring längre. Det finns ingen anledning för mig att se ledsen ut.
 
Mamma och jag var på ett tapas ställe på Drottninggatan "Bistro Boheme" som jag verkligen kan rekommendera. Bra när du vill ta ett glas vin, men bara äta något lätt.
 
Kanske är det bara latheten i mig som gör sig påmind allt för ofta? Jag har ju hittat "min grej" att skriva och fotografera, men det känns inte som om jag kommer någon vart. Ofta har jag börjat med något utan att avsluta det, fast nu har jag faktiskt skrivit på den här bloggen i över ett år. 
 
Jag har andra spännande projekt på gång, tyvärr skapar de en del stress och frustration för mig just nu. Det känns som om tiden inte räcker till och det är så mycket som jag vill göra. Lite känns det som nu eller aldrig. 
 
 
Efter en middag med familjen i söndags följde jag med mamma som skulle se en av mina brorsdöttrar dansa. Jag hade ju så mycket att göra och skulle hem ... Det påminde mig också om alla de saker som jag har börjat med, men som inte blev så mycket mer.
 
Jag höll på med dans en period, det var under dansfebern då "Fame" gick på tv. Jag gick kurser och jag dansade nästan varje dag hemma. Det är inte så att jag känner någon bitterhet, men jag behöver bli påmind om "att inte ge upp så lätt."
 
 
Jag förberedde lunch till jobbet igår, sedan frossade jag i nötter och såg Robinson. Haha, det är svårt att bryta vanor även fast det inte "känns som jag längre." Jag ska erkänna att jag "tröståt" så jag måste inse att jag inte behöver tröstäta eftersom jag har hittat det jag vill göra och jag är inte längre den osäkra tonåringen. 
 
Vad jag inte vill göra är att ge upp och sluta med det jag gör och som jag brinner för. Allt som jag har på gång för att om ett år göra något annat. Göra det som jag allra helst vill och som jag tycker är kul. 
 
Ge aldrig upp!
 
Tusen kramar
 
Phyllis Andersson
 
 
 
 
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress