ByPhyllis

Magneter i soffan
Det känns som om jag har kommit av mig och att jag inte kommer någon vart. Minns inte var jag läste eller hörde det, men uttrycket "magneter i soffan" beskriver mitt tillstånd just nu, haha. Nästa år ser jag mig själv på en plats där jag vill vara, men jag börjar känna ett svagt tvivel inom mig. 
 
Jag har gått igenom många utmaningar, både personligt och jobbmässigt och jag vill inte att det ska vara förgäves. Därför har jag bland annat fotot från min tid som reseledare i hyllan. Det var en tuff tid både vad gäller utbildningen, arbetet och ekonomin. 
 
Dryga tjugo år i Skåne. Har alltid en längtan dit, men jag har ju familjen i Stockholm.
Några långresor, Australien är favoriten hittills.
 
Vad ska du göra när du har kört fast?
 
Jag tror att det gäller att hitta sina "tidstjuvar" och för mig är det soffan. Från att ha unnat mig soffhäng på fredagarna så har det spridit sig till flera dagar i veckan. För mig är det optimal avkoppling just nu. En bra film och något gott att äta. Tyvärr hjälper det vare sig fenomenet att vågen börjar visa högre siffror eller att mina projekt står stilla. 
 
En månad på en hästgård i Sydafrika var en upplevelse men också tufft.
Jag myste med hundarna på gården. När ska jag få möjlighet att ha en egen hund?
 
Sedan tycker jag också att det är viktigt att ha tålamod med sig själv. Förändringar tar tid. Jag är äldre nu och ibland skyller jag på "att nu orkar jag inte lika mycket längre" och jag behöver vila, men samidigt så är det nu eller aldrig. 
 
Jag ska erkänna att sjukdom som har drabbat både mig och mina närmaste har gjort att prioriteringarna i livet har förändrats. Nu ingår det i vardagen och det gäller att göra det bästa av situationen. 
 
Ett nytt hem med nya omgivningar.
Kärlek, kärleksbekymmer, nya uppdrag, resor och drömmar. Var är vi om ett år? Var vill vi vara?
 
Idag ska jag ta tag i min tidstjuv. Soffan får stå där i sin ensamhet till fredag. Jag får sitta i köket och äta och "jobba". Göra min träning, umgås, äta god och nyttig mat. Jag ska fortsätta att "vägra stress" på jobbet och ta hand om mig själv och mina närmaste. Det gäller att aldrig ge upp!
 
"I längtan finns en framtid".
 
Tusen kramar
 
Phyllis Andersson
 
 
Lev livet så att det känns
Jag har aldrig känt mig uttråkad eller "nej, jag vill inte skriva" någon gång sedan jag började blogga. Jag har en längtan varje gång och oftast går det bara av sig själv. Visst, jag kommer på mig själv med att jag i flera inlägg kan ha "ältat" samma sak, hihi. 
 
Det kanske beror på att du ibland behöver älta saker för att komma underfund med dem, eller för att du helt enkelt behöver få dem ur ditt system. Jag håller fortfarande på och kämpar med att få "min tid att räcka till" åt allt som jag vill göra och åstadkomma.
 
Bussen gick sönder på väg till jobbet och vi fick gå en bit. Inte ett klagomål eller sura miner, imponerande!
En härlig promenad hem sista biten efter jobbet. Nu tar jag inte längre t-banan dessa två ynka stationer. :-)
 
Jag är medveten om mina tidslukare, men jag har också förstått att jag behöver lite soffhäng. Det går inte att bara köra på som en duracell kanin ...
 
Så här ser min vardag ut just nu: I princip så "jobbar" jag alltid på morgonen, varannan dag "bloggen" och varannan dag med mina andra projekt. På väg till jobbet så läser jag det som jag behöver läsa, så det är också lite jobb kan jag säga. 
 
På kvällarna efter arbetet tar jag hand om min knopp och kropp. Sedan kommer helgerna. Fredagar är min "ät vad du vill kväll." Jag har hållt igen på socker hela veckan och jag vet att då kan äta det som jag känner för. För det mesta blir det bara nötter, men ibland stannar jag på "Hemmakväll" på väg till bussen. 
 
Träning med brorsan och min svägerska på utegymmet igår och sedan en tidig middag ute.
Träning, middag, glass och sedan soffhäng. Nytta och nöje i en lagom blandning.
 
Jag njuter av mina fredagskvällar! Telefonen brukar ligga någonstans där jag inte hör den. Det är en stund för bara mig själv.
 
Det kanske är detta som kallas för "ungkarlsfasoner", haha. Min plan är att skaffa hund inom den närmaste framtiden och då blir det så klart förändringar. Jag känner att det är härligt att unna mig mina fredagskvällar, men jag vill inte ha det så för alltid. 
 
Blommor att njuta av längs vägen till t-banan och centrum. 
Erkänner att jag gillar Robinson och igår såg jag ikapp några avsnitt. 
 
Jag ska göra tre resor i år. Det är verkligen helt olika typer av resor. Den första kommer att vara mer "att bara ha kul", den andra kommer att handla mycket om att leta efter min sommarstuga och den tredje kommer att vara det som mycket symboliserar frihet för mig, att rida över slätterna i Montana. 
 
Det är vad jag föreställer mig, men sedan vet du aldrig vad som kommer att hända. En sak vet jag och det är att jag ska fotografera under alla resorna och jag vill att det ska vara som ett tema. Inte bara bilder på sevärdheter utan bilder som förmedlar den känsla som jag vill ge. 
 
Jag läste någonstans "att det ska kännas att leva." Det är det som jag vill ...
 
Det som jag hoppas på i år när jag ska ut och resa är att jag vill utmana mig själv. Du vet när du hamnar i en situation då du ställs inför ett val. Ett val där du antingen gör det som är jobbigt och pinsamt eller att du istället lutar dig tillbaka och gör som du alltid har gjort. Jag väljer ofta det som är bekvämt för mig ska jag erkänna, hihi.
 
Men vad händer om du agerar annorlunda? Om du går upp och dansar fastän det nästan är tomt på dansgolvet? Att du bjuder in till ett samtal med en främmande människa istället för att dra dig undan? Om du istället för att "hålla igen" tar din plats och vågar visa ditt sanna jag?
 
Kanske vi ska börja fundera på vad vi går miste om när vi aldrig tar några risker?
 
Tusen kramar
 
Phyllis Andersson
 
 
Tänk efter före
Fantastiska Mia Törnblom! Så mycket jag har lärt mig av hennes böcker, framför allt "självkänsla nu" och "att ta plats" som jag håller på och läser. Den första boken köpte jag i fyrtioårsåldern och den var början till att jag stannade upp och reflekterade över mitt liv.
 
Boken "att ta plats" ger många nya insikter. Det är andra eller tredje gången jag läser den och hela tiden är det nya aha upplevelser. Vissa saker behövde jag läsa flera gånger för att inse att jag behöver ta åt mig det och inte bara skumma igenom. 
 
Visst är det härligt med ljudet av vågorna. 
 
Det kan vara saker som du hör men som du tänker att det gäller inte mig. Till exempel att inte ta dig själv som "norm" att det är så det ska vara och det måste vara lika för alla. Det kan handla om politiska åsikter, hur något ska vara på jobbet eller hälsa.
 
Det fick jag läsa flera gånger i boken för att inse att det är ju som jag kan vara, hihi. När det gäller politik så visst lyssnar jag, men tar jag åt mig? Tänk om det någon annan säger kan vara "bättre" än den åsikt du själv har. Om du tänker efter så kanske du kan se en annan vinkel på saker och ting.
 
Det blev en joggingtur och utegymmet igår.
När det känns som att springa i djup lera, det är då du inte ska ge upp utan kämpa vidare.
 
Det är så lätt att fastna i vårt sätt att se på saker. För ett tag sedan åkte jag in till akuten. Det visade sig ha med min sköldkörtelsjukdom att göra. Alla beslut som jag tog därefter kanske inte var de mest genomtänkta, men jag lyssnade på min kropp och gjorde vad jag trodde var bäst.
 
På jobbet så kom ämnet upp lite då och då och några reagerade starkt på de val som jag hade gjort. Jag kände hur det triggade igång mig och gjorde mig både ledsen och eftertänksam.
 
Nyfikna rådjur.
 
Det lärde mig en sak förutom att inte vara för privat på jobbet, att inte se allt på "ditt sätt" utan att lyssna in och inte komma med en massa egna åsikter om allt. Du behöver inte alltid tycka till, ibland är det bästa att bara lyssna. I den situation som jag var i så saknade jag det. 
 
Ingen känner min egen kropp lika bra som jag själv. Om jag skulle lyssna på någon så skulle det vara en person som är yrkeskunnig eller någon med lång erfarenhet av det som är mitt problem.
 
Så skönt att promenera hem efter joggingturen och passet på utegymmet.
 
Häromdagen var det en liten störig kille på bussen. Han kan ha varit cirka åtta år. Han lekte på bussen och han stod precis vid mig och knuffade till mig litegrann då och då. Jag tittade på pappan med en blick "att du får säga till din son." Han log tillbaka och tillrättavisade sin son som bättrade sig för en stund.
 
Sedan var han tillbaka igen. Jag tittade på pappan igen för det störde mig och bussresan hade plösligt blivit ett stressmoment. De gick av, men stressen satt kvar i mig. 
 
Prova att "sitta huk" det stretchar ryggen jätte bra. Glöm inte att hälarna ska vara nere. Inte helt lätt. :-)
 
Några dagar senare såg jag dem på busshållsplatsen och jag insåg att han hade någon typ av syndrom. Pappan fick hela tiden hålla koll och styra upp, men när bussen kom så smet han iväg och ställde sig först i kön. 
 
Det var säkert många som störde sig som jag hade gjort tidigare, som liksom jag inte försöka tänka efter och förstå "varför."
 
Om du tänker efter så finns det nya saker att uppleva och lära dig varje dag. 
 
Tusen kramar
 
Phyllis Andersson