ByPhyllis

Varför är det så svårt
Visst är det lätt att falla tillbaka i gamla vanor? Jag kan enkelt hamna i en situation av frosseri. Det är som att komma tillbaka till "ett gammalt jag." En tid då jag tröståt så fort det hände något och att jag kunde baka och äta som en typ av sysselsättning.
 
Det är bara det att idag så är jag inte samma person. Jag har fullt upp med en massa spännande projekt och jag har aldrig mått bättre i mig själv. Så varför hamnar jag där igen? 
 
Det var en sådan vacker himmel och ljus häromkvällen. 
 
Jag handlade på "hemmakväll" i fredags efter jobbet, sedan köpte jag min vanliga påse nötter, bakade kladdkaka och frossade i nylagad paj som jag fortfarande känner av idag morgonen efter.  
 
Det kanske är detta som kallas "mani?" 
 
Jag läste nyligen om en ung man som besteg Kebnekaise i rullstol. Det fick mig verkligen att tänka efter, men tyvärr är jag snabbt tillbaka i min egen lilla bubbla.
 
Åkte till en väninna igår för att planera vår "Floridavistelse" med kladdkaka och blomma.
 
Det känns inte vuxet att "frossa." Jag tycker att det hör till en tid då du är barn och då du inte vet dina begränsningar. Jag vill bli vuxen, haha, det är på tiden när jag är femtioplus.
 
Det var till och med att jag gick upp igår efter att jag hade lagt mig och skrev ett "manifest" till mig själv.
 
"Jag vill bli vuxen." 
 
Varför kan inte jag nöja mig med ett glas vin på fredagskvällen? Varför ska fredagsmys vara lika med frosseri för mig?
 
Tänk efter hur du vill må också efter en måltid eller när du har "unnat" dig något.
 
Om jag öppnar mina ögon och inte beter mig som en robot i butiken finns det så mycket annat som jag tycker om. Till exempel färska fikon eller bär. 
 
Ibland behöver du se dig omkring och tänka efter för att komma underfund med saker och för att bestämma dig. Om någon har den starka viljan att bestiga ett berg i rullstol så ska väl jag kunna komma ikapp med den jag är idag och bli "vuxen."
 
Tusen kramar
 
Phyllis Andersson
 
Våga följa sin längtan
Har du också varit i en situation då du vet precis vad du vill och att du nästan blir rädd för att inte kunna få det? Ibland känns det till och med som det skulle behövas ett mirakel.
 
Det händer att jag önskar att jag hade varit annorlunda och att jag hade kunnat komma till ro där jag är. Tyvärr går det inte när du har en jätte stark längtan inom dig som inte vill lugna ner sig utan tvärtom.
 
På väg till mitt toppen fina uppdrag. :-) Kanske inte den vackraste omgivningen, haha. 
 
Ibland undrar jag var den där längtan kommer ifrån? Det känns som om den bara smög sig på och växte sig allt starkare som från ingenstans. Jag får göra som Mia Törnblom säger att sänka blicken från det där underbara målet och ta ett steg i taget i vardagen.
 
På tal om vardagen, visst kan det vara skönt med att ha en liten resväg till jobbet?
 
Du hinner sitta ett tag i lugn och ro förhoppningsvis och läsa eller lyssna på något. Jag ska börjar läsa en av mina kursböcker i fotografi igen. Det är en bok som innehåller en massa övningar så det är precis vad jag behöver. 
 
Efter en dag på jobbet så blir det en promenad hem i ur och skur.
 
 
Igår blev det en promenad från t-banan fastän jag skulle ut och springa sedan. Det var lite av en "duracell kanin kväll." Jag promenerade raka vägen till ICA. Det hade blivit en utelunch på jobbet och jag kände att jag inte ville äta ute igen på torsdagen.
 
Med "kokboken" i handen så plockade jag det som jag behövde, hade inte ens tagit mig tid att skriva en lista, hihi. Det blev min dagliga avacado som är en dyr vana, men som nästan har blivit som en mani. :-) Väl hemma så åt jag apelsin och keso som också är lite av en daglig vana.
 
Sedan ut på en joggingtur och utegymmet. Nu kunde jag faktiskt köra fler repetitioner på vissa av maskinerna. Nästan alla föruom min "hatkärlek" - axelpressen. 
 
Det blev en jätte skön promenad hem, men jag var glad att jag tog med en varmare jacka. Jag passade på att ringa ett samtal på vägen. Jag började laga mat direkt när jag kom hem. Det blev fisk i ugn med tomater, vitlök, citron, basilika och olivolja. Koka ris sparade jag till morgonen efter. 
 
Lite soffhäng med Robinson och stretching i reklampausen blev det innan dagen var slut. 
 
Det här kommer att bli min nya "årstidsbild." Allt börjar redan bli grönt och blommorna börjar komma. :-)
På väg hem efter utegymmet.
 
Jag är otroligt tacksam för min fina vardag, fast jag känner att det är dags för något nytt. Jag tror att alla behöver förnyelse mer eller mindre. 
 
Det svåra är bara att våga ta det där steget och följa sin längtan.
 
Tusen kramar
Phyllis Andersson
 
 
 
 
 
Magneter i soffan
Det känns som om jag har kommit av mig och att jag inte kommer någon vart. Minns inte var jag läste eller hörde det, men uttrycket "magneter i soffan" beskriver mitt tillstånd just nu, haha. Nästa år ser jag mig själv på en plats där jag vill vara, men jag börjar känna ett svagt tvivel inom mig. 
 
Jag har gått igenom många utmaningar, både personligt och jobbmässigt och jag vill inte att det ska vara förgäves. Därför har jag bland annat fotot från min tid som reseledare i hyllan. Det var en tuff tid både vad gäller utbildningen, arbetet och ekonomin. 
 
Dryga tjugo år i Skåne. Har alltid en längtan dit, men jag har ju familjen i Stockholm.
Några långresor, Australien är favoriten hittills.
 
Vad ska du göra när du har kört fast?
 
Jag tror att det gäller att hitta sina "tidstjuvar" och för mig är det soffan. Från att ha unnat mig soffhäng på fredagarna så har det spridit sig till flera dagar i veckan. För mig är det optimal avkoppling just nu. En bra film och något gott att äta. Tyvärr hjälper det vare sig fenomenet att vågen börjar visa högre siffror eller att mina projekt står stilla. 
 
En månad på en hästgård i Sydafrika var en upplevelse men också tufft.
Jag myste med hundarna på gården. När ska jag få möjlighet att ha en egen hund?
 
Sedan tycker jag också att det är viktigt att ha tålamod med sig själv. Förändringar tar tid. Jag är äldre nu och ibland skyller jag på "att nu orkar jag inte lika mycket längre" och jag behöver vila, men samidigt så är det nu eller aldrig. 
 
Jag ska erkänna att sjukdom som har drabbat både mig och mina närmaste har gjort att prioriteringarna i livet har förändrats. Nu ingår det i vardagen och det gäller att göra det bästa av situationen. 
 
Ett nytt hem med nya omgivningar.
Kärlek, kärleksbekymmer, nya uppdrag, resor och drömmar. Var är vi om ett år? Var vill vi vara?
 
Idag ska jag ta tag i min tidstjuv. Soffan får stå där i sin ensamhet till fredag. Jag får sitta i köket och äta och "jobba". Göra min träning, umgås, äta god och nyttig mat. Jag ska fortsätta att "vägra stress" på jobbet och ta hand om mig själv och mina närmaste. Det gäller att aldrig ge upp!
 
"I längtan finns en framtid".
 
Tusen kramar
 
Phyllis Andersson