Murar i Belfast
Jag ville så gärna bada igår och jag kände mig som en riktig optimist som cyklade iväg fastän det började bli mulet och du kunde känna några droppar. Det blev ett dopp, som i och för sig var jätte härligt och jag hann sitta en liten stund, men sedan blev det att ge upp.
Regnet kom och du kunde höra åskan på avstånd. Den här sommaren vill jag bada och sola mycket. Förra året blev det en soldag tror jag och inget bad. Annars blev det en lugn helg. Jag sov länge i lördags. Lite fotboll har jag sett. Vi tippar på jobbet. Jag ligger tvåa just nu, jippi! Men det är väldigt tillfälligt om inte mirakel sker. :-)
Vår färd med "The black taxi tour" i Belfast fortsätter. Vår guide hade varit med om ett attentat. Han hade åkt i en taxi och hans fru och son hade åkt i en annan taxi. De skulle åka till en fiskbutik om jag förstod rätt. Precis när han kom fram så smällde bomben. Han hamnade på sjukhus och just då visste han inte hur de hade gått för hans fru och son.
De hittade som tur var varandra på sjukhuset. När han berättade det här så kom det tårar i hans ögon och han sa att det tog många år innan han klarade av att åka dit igen. Jag tror att det handlade om attentatet ovan som han berättade om.
"Fredsmuren" delar katolska och protestantiska områden i västra Belfast. På natten så stängs plåtdörrarna för att öppnas igen nästa morgon. Vår guide berättar att de fick höja den efter att den var byggd eftersom det kastades över saker till andra sidan. På många ställen är den 8–10 meter hög.
Den byggdes 1969 efter kravaller som kom att inleda konflikten i Nordirland. Muren skiljer katolska Falls Road och den protestantiska Shankill Road som du kommer att höra talas om ifall du åker hit. Under oroligheterna var dessa gator "ground zero."
Nittonhundranittioåtta skrevs fredsavtalet på. Konflikten varade till tvåtusensju.
Jag läste en artikel i Aftonbladet från tvåtusensjutton av Wolfgang Hansson att stödet för "The troubles" som konflikten kallades är minimal hos befolkningen.
I samma artikel läser jag om en dam som bor tjugometer från muren och hon säger: "Jag skulle aldrig bo kvar här om de tog ner muren, säger hon. Jag litar inte på den andra sidan. Även om det är lugnt nu är det inte länge sedan de kastade både tegelstenar och golfbollar mot oss."
I artikeln skriver Wolfgang: "Intrycket är att båda sidor försöker hålla liv i sina minnen från de våldsamma åren och hylla sina martyrer.
Tusen kramar
Phyllis Andersson
