Belfast första resan
Jag ska göra tre resor i år och Belfast var den första resan. Mitt mål och mina förhoppningar är att dessa resor ska lära mig saker och förstås, vara helt underbara!
Tyvärr kan jag inte ta med alla bilder eftersom det hade blivit för många och jag ska också ha en utställning till hösten eller i början på nästa år.
Fina blommor på väg till T-banan.
Mitt mål för utställningen är inte tekniskt perfekta bilder utan jag vill istället försöka förmedla känslor och ett budskap. Mina tre budskap är:
Frihet - att hitta inre frid
Växa som människa
Vara sann mot dig själv
Belfastresan började egentligen med en heldag i Skåne som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Skåne som jag alltid har en liten längtan till.
Den åttonde maj steg jag upp extra tidigt på morgonen för att göra mitt kaffe och vakna till ordentligt. Jag fattade ännu inte att vi skulle resa till Nordirland och Belfast. Ofta kommer inte den riktiga känslan förrän du sitter på flygplatsen och känner atmosfären.
Vårt pensionat låg cirka tjugo minuters promenad från centrum.
Jag har alltid lite fjärilar i magen när jag ska resa. Det är mer en känsla av spänning än av oro. Vår taxi var sen, så den här gången kände vi nog bägge en liten känsla av oro. Jag stod ute i värmen och väntade med min packning. Min väninna och fina reskompis kallar jag för "L" och hon var inne och ordnade med det sista.
Äntligen kom taxin och han hade varit på fel ställe. Han hade kört till någon typ av behandlingshem eller äldreboende, haha. Fel blev det, men det var en super trevlig chaufför så vi förlät honom snabbt. Han pratade om sin son som hade någon typ av bokstavskombination.
Ett stort och fint rum fick vi.
Vi fick utsikt över en stor park och vägen framför pensionatet.
Han sa att så länge folk kunde acceptera honom som han var fungerade allt bra. Om någon tvingade honom att se en person i ögonen så kunde han inte koncentrera sig och då blev det fel. Alla är vi olika och det är inte alltid det går att följa en viss mall hur allt ska vara. Vi behöver olika saker för att må bra och fungera eller?
Väl på "pågatåget" var det svalt och jag åt min frukost precis som den tidsoptimst jag är. När vi bytte till Öresundståget så fick vi stå, men vad gör det när man har semester! Det kändes exotiskt att höra skånska och danska omkring sig. Efter mina tjugofyra år i Skåne så var allt samtidigt väldigt välbekant.
Du kunde ta den snabba vägen till stan eller den "finare" genom parken.
Visst är det svårt att äta nyttigt på resande fot? Jag håller på och läser en bok av Maria Borelius som heter: Hälsorevolutionen. Hon skriver också om samma fenomen och jag hoppas lära mig av henne. Jag har märkt att jag lever mest ohälsosamt när jag är omedveten och då jag gör saker av gammal vana och av en reflex.
Jag åt en chiapudding som jag köpte med eftertanke, men jag åt en scones bara av gammal vana. Det var skönt att vi hade gott om tid på flygplatsen. Vi hann gå runt i lugn och ro och kolla in "Taxfree." Vi ville provsmaka Whisky eller något annat gott men de lyste med sin frånvaro.
Så typiska rader av hus i Belfast.
Ibland måste jag även tänka efter vad jag gör. Jag skulle inte handla något, men jag kollade ändå runt på parfymer och krämer. Det är kul, men kanske jag hade kunnat göra något annat? Satt mig och tagit ett glas vin och kollat på folk. Jag är så mycket den typen som bara gör saker utan att tänka och känna efter vad vill jag?
Stackars L, ibland kan jag nog vara lite osjälvständig, haha. Jag är lite av en följare som kanske inte alltid tar egna intiativ. Ändå har jag gjort långresor på egen hand utan att vara rädd. Kanske det handlar om bekvämlighet och att slippa tänka?
Gå in på en tvärgata, vem vet var du hamnar?
Det ska kännas lättsamt så snart det inte gör det, stanna upp och gör något åt det. :-)
På flyget satt vi bredvid en dam som var från Nordirland. Hon var jätte trött och L tog fram sin uppblåsbara nackkudde och slumrade in. En bra investering för nästa resa? Jag var lite uppe i varv och den stackars damen kände sig nog pliktrogen att prata med mig. Hon visade en jätte fin karta över Irland.
Hon frågade om vi skulle dansa. Dansa? Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Hon berättade om en dansfestival som är en gång per år. Det var folk som kom från hela världen och deltog. Jag fick intrycket av att folk var med för att träffa en partner. Såg vi så desperata ut, haha.
En gränd med taggtråd och klotter. Både slitet och vackert på en gång.
Jag undrade om hon hade träffat sin man från Sverige där, men jag frågade aldrig. Hon gjorde oss sedan sällskap till passkontrollen. Det är en liten söt flygplats i Dublin och bussarna går precis utanför. Det är ett bås ute där du kan köpa biljetter, men om du ville betala i pund så köpte du biljetter på bussen.
Här går bussarna både in till Dublin city och till Belfast. Resan tog nästan två timmar. Nu när vi reste så blommade den vackra ginsten. Den lyste så gul efter hela vägen. Det var väldigt lantligt och det var inte så många byar du såg från vägen.
Så bra det är med kaffe och te som du har i rummet.
Jag pratade wifi en stor del av vägen. Tur att folk omkring inte förstod, hihi. Jag hade glömt sedan senast. Skulle roaming vara på? Tiden gick fort och plötsligt var vi framme. Nu gällde det att se sig om åt rätt håll när du går över gatan. Det tar lite tid att vänja sig vid vänstertrafiken.
Vi tog en taxi till vårt pensionat. Det var precis som jag hade föreställt mig. En söt dam tog emot oss som kan kan ha varit i sextioårsåldern. Hon heter Marian och pensionatet heter Maranatha.
Fortsättning följer.
Tusen kramar
Phyllis Andersson
