Min riddare
Igår var jag lite "crazy"... jag tog inte den närmaste vägen till jobbet! Den nya vägen som jag går nu är inte lika fin som den förra på grund av all trafik och den går inte längs vattnet... Igår valde några bakgator istället.
Av någon anledning så har jag känslan av att jag måste skynda till jobbet så därför får jag dåligt samvete när jag tar det lugnt... Varför är det så?
Här skulle jag vilja bo...
Jag går "mot strömmen" eftersom jag håller på och lär mig att ta det lugnt och att det inte är en katastrof om jag kommer tio minuter senare till jobbet. Jag njuter av det härliga höstvädret och av att upptäcka Stockholm!
Ännu har jag inte fått något svar på de reklamblad som jag har satt upp på en anslagstavla i stan... Visst du måste ha tålamod men jag är rädd för att någon kan ha tagit bort dem. Det var andra blad uppsatta som handlade om samma sak. Intressant att fler har samma idé och tanke som mig! Jag tänker åka dit efter jobbet idag och sätta upp nya om det behövs. :-)
Jag vet inte om "Paradiset" är vid E:4an precis...
Det är något som kan ge mig ångest att jag ska åka dit och kolla mina reklamblad... Jag har ingen aning om varför? Beror det på att det är något nytt som gör att det skrämmer mig och för att jag drar uppmärksamhet åt mig?
Jag får göra det fler gånger så att jag vänjer mig, haha.
"Paradiset" är en skylt som jag passerar på väg till jobbet. Jag vet fortfarande inte vad det är som heter så, om det är området eller något annat?
Vad är Paradiset för dig? Alltså som jag ser det lika med en drömtillvaro?
Igår tänkte jag på filmen från åttiotalet som heter "Officer och en gentleman" när jag stod och arkiverade på jobbet samtidigt som jag då och då fick trycka på en knapp för att släppa in folk som ringde på porten. Just då tänkte jag på en scen från den filmen när Richard Gere kommer till sin flickväns jobb i marinkårens vita fina officersuniform och lyfter upp henne och bär henne därifrån..., haha.
Tyvärr kom det ingen riddare igår och bar bort mig... Jag får fortsätta och njuta av det lilla i vardagen och sätta upp mina reklamblad... Vem vet, en dag kanske han kommer min Richard Gere. :-)
Tusen kramar
Phyllis Andersson
